Dag 4, Min största saknad
Jag vet inte hur många gånger jag skrivit ett par meningar men sen suddat ut det igen, jag har nu suttit med detta inlägg i över 15 minuter, och hur mkt har jag lyckats få ner?! jo en enda lång mening.
Dag 4 - min största saknad
När jag såg att jag skulle skriva om min största saknad så blev jag först väldigt glad då jag kände att det var ngt lätt att skriva om. Men tydligen så hade jag fel. Det är så himla svårt att få ner mina känslor i ord. Men jag ska verkligen ge det en chans och försöka, så här kommer det.
Min allra allra största saknad är att ha ngn vid min sida, ngn som älskar mig och som alltid finns där för mig. Ngn som man kan skratta med och ha roligt med. Jag saknar den känslan nått så otroligt. Jag har alltid i alla år haft ngn som har funnits vid min sida och som alltid har ställt upp för mig. När jag sedan kände att jag behövde vara ensam och klara mig på egen hand så skulle jag aldrig i min vildaste fantasi tro att den dagen skulle komma så snabbt då jag verkligen kände att jag behövde ngn vid min sida igen. Jag trodde att jag skulle klara av att vara själv, men jag hade fel. Jag klarar inte av det och jag vill verkligen inte vara själv, jag är inte en tjej som håller på och strular runt med allt och alla, det är verkligen inte jag. Jag vill verkligen bli seriös igen och hitta den där personen som jag känner att jag skulle kunna göra allt för. Jag vet att den personen finns, men det svåra är att få det hela att fungera. Vad gör man och vad säger man?! Jag är så himla rädd för att bli sårad, jag vågar verkligen inte lita på killar. Jag blir verkligen jätte glad när jag hör ngn säga fina saker till mig, men samtidigt så känner jag alltid att jag bara är en i mängden av alla de andra tjejerna. Jag vet att jag måste försöka släppa den tanken och börja kunna lita på folk igen. Jag menar, man kan inte mer än att bli sårad... och vem säger att man inte blir det bara för att man inte litar på personen. Är det inte bättre att försöka må bra och känna tillit och om personen sårar än, då får man ta det då. Jag vet att jag har kommit in på lite andra saker nu än vad som egentligen var meningen men ibland kan det behövas.
Nu har jag iaf fått ner det och det känns redan lite bättre. Men fortfarande så hade det känts bättre om jag hade "honom" med stort H hos mig. Jag vet att jag kanske är lite löjlig men det är svårt när man är van vid att ha ngn hos sig. Sen har jag inte mått så bra den senaste veckan, det är lite mkt med det mesta just nu och då blir allt det andra mkt värre än vad det är. Tyvärr så blir det alltid så för mig när det blir för mkt, då stressar jag upp mig och så blir det bara en ond cirkel. :/
Dagen i dag har tillbringats i sängen hela dagen framför One Tree Hill, med en hel del tårar. Hoppas att det känns bättre imorgon igen.
